Det blir aldrig som man tänkt sig.

Så är det väl med mångt och mycket?

Jag startade denna bloggen med hopp om att göra en slags reseskildring. Bloggen skulle innehålla mycket foton och delge er alla våra utflykter. Sen ser jag ju nu att så är inte fallet. Detta är ingen "reseblogg". Jag är kass på detta helt enkelt. Jag vill skriva och jag vill delge er. Men det är drygt då vi inte har internet hemma, släpa dator hit och dit, komma ihåg (eller snarare inte komma ihåg) att ta med kameran så jag kan lägga in bilder och visa er. Mobilen är ju med allt som oftast men bildkvaliteten inte så värst vidare.

Vart vill jag komma?

Kanske ni kan ha överseende med att min blogg inte är en snygg en? Inte massa coola pics och flashiga vyer. Inte nu i alla fall. Jag hoppas ni väl hänga med, ändå.

Jag ser att tonen inte är så sprudlande nu och jag kommer tyvärr inte vända trenden, inte idag. Jag befinner mig ensam i ett par dagar då J har åkt på konferens i Colorado. Jag är alltså med mig själv 24/7 (kan vara härligt, kan vara för jävligt). Jag går här och tänker och jag får perspektiv.

Och så händer detta:

En före detta kollega (jobbade på grannavdelningen) har gått bort. En ung tjej som inte skulle lämna så här tidigt. En ung man dog utanför vårt hus inatt. En bilkrash och jag hörde den. Ljudet av gnisslande däck trängde in i lägenheten och så en fruktansvärt smäll. Jag visste direkt vad det rörde sig om, utan att se någonting, bara höra ljudet. Det var fruktansvärt att ligga ensam i vår säng, klockan strax efter midnatt, och fantasier i mitt huvud uppstod; vad hände? Hur många är inblandade? Var det alkohol med i bilden? Många fler frågor än så. Bilen hamnade på taket visst (läste om det i tidningen idag) och biltutan hördes tjuta länge strax efter krashen. Sirenerna från räddningstjänsten gjorde sig också hörbara, snabbt. Men även om dom var på plats fortfort så hjälpte det inte.

Det här jag ovan beskrev är livet på gott och ont. Vi vet inte vad som väntar oss imorgon, eller ens idag? Jag vill inte uppröra er eller göra er ledsna. Men ska det vara så jäkla svårt att njuta av nuet och inse att det vi har och det vi upplever faktiskt är väldigt bra?